Mitt hjärta blöder

Den sista tiden här hemma har varit så jobbig. Man har pendlat mellan lycka och sorg till att åter få hopp igen.

Allt detta handlar ju om min lille Kasper, mitt hjärta mammas lille kisse.

Han var en gåva som jag fick för 11 år sedan av goda vänner och det var den bästa present jag någonsin har fått. Vi blev ett team jag och Kasper och inget kunde rubba oss. Mattias (min man ) kom in i mitt liv och med sig hade han Ola(schäfer ) som hatade katter. Kasper fick bo på ovanvåningen i radhuset i Ronneby och Ola där nere. Detta funkade men tyvärr fick vi ta bort Ola ganska snart då han var hanilsk och bet människor han kände sig hotade av, det var jobbigt att ta hem vänner och leva i denna ovisshet hur han skulle reagera.

Uffe flyttar in och Kasper får en liten lillebror , pain in the ass i början men efterhand blir de kära bröder som busar och finns för varandra.

2009 börjar då helvetet Kasper får problem med urinvägarna gång på gång bli inlagd och till slut opererad och man får ut en urinsten. Efter det så börjar tiden med dietkost vitaminer och tillskott och allt går bra och han mår jättebra igen.

Blodprov visar att levern inte mår bra så vi ändrar foder till att funka för levern men efter en tid så börjar urinvägarna spöka igen. December 2010 börjar det igen men denna gång lyckas urinstenen minska och försvinna med hjälp av upplösande foder.

Sen har det bara gått utför levern spökar, förstoppning, vill ej äta, mår prima , äter bra, förstoppning osv.

Jag har länge fått höra från människor i min närhet att ska ni inte ta bort honom för hans skulle. Men hur ska jag kunna när han då ger mig tecken på att vilja fortsätta att han är pigg hur fan gör man.

Men nu äntligen har jag fått ett tecken , han har nu sagt mamma nu är det dags.....
Mitt hjärta ska få somna in han ska få vila och inte ha ont längre.....
Jag vet ej hur jag ska orka han är ju min min min sista länk av min Linn. Han har givit mig så mycket och nu måste jag ge honom detta men tomrummet kommer vara så stor så stort.

Jag är en enorm känslomänniska och jag är så rädd för hur jag ska reagera efteråt med min depression osv.
Får komma ihåg den andra lilla lufsen som jag faktikst har kvar och tänka på alla de ljuvliga minnen jag har tillsammans med min Kasper